torsdag 4 mars 2010

Monster under sängen, mat-tanter och lekterapi.

När jag var liten var jag rädd för allt. Inte alls blyg eller så. Men rädd. Verkligen rädd för allt. När vi skulle leka speghetti-leken sprang jag gråtandes bort eftersom jag trodde leken gick ut på att man åt upp de små spaghettisarna. Inför gympa-lektionerna var jag alltid gråtfärdig, särskilt om det innebar bollsport. Mat-tanterna på dagis var ju definitivt häxor som skulle koka oss till lunch. Jag fick bäras ut skakande av gråt på barnteater-föreställningar. Och för att inte tala om hur mörkrädd jag var. I min garderob och under min säng bodde det diverse monster.


Jag blev till och med tagen till psykolog för två av mina problem. Mörkrädslan och att leka med andra barn ( typ bollsporter). Det är faktiskt sant. Jag är den enda i hela världen som jag vet om som har gått i lekterapi! Det var värdelöst för övrigt. Jag fick vara själv i ett rum och kasta bollar. Men det var ju inte bollarna jag var rädd för. Det var ju att de andra barnen skulle skratta åt mig när jag kastade dem.

Jag hade enorm fantasi när jag var liten. Var ju sällan mig själv, utan allt som oftast skuttade jag runt i nån slags fantasi-värld och där kunde ju verkligen allt hända.

Förmodligen är det därför jag var så rädd för allt. För att jag hade en sådan fantasi. Och när jag tänker efter är jag fortfarande rädd för mycket. Mörker, ensamhet, spindlar, att flyga, att gå hem själv på kvällen, att någon ibland har gömt sig bakom sovrumsdörren och står där och ska överfalla mig när jag kommer ut från duschen ( monstren har bytts ut mot mördare och våldtäktsmän), att det kanske faktiskt finns spöken som inte vill en väl... Att jag fortfarande är rädd för allt betyder kanske att jag fortfarande har mycket fantasi? Jag väljer att se det så. Då känns det fint att vara rädd.


Mina fina föräldrar och lilla jag.


Jag och bästis Helena på dagis-maskerad.


Ja, man hade ju känsla för stil redan då! =) Välstrukna kläder och snygga glajjer.



4 Comments:

Emelie said...

Mäh! Varför är inte jag med på någon bild! ;)

Jag minns att vi var jätterädda för fågelpojkarna... P3 hade något sommarlovsprogram tror jag. Usch, läskigt... Vi vågade inte ens gå hem till dig från mig!

Jag är lite som du. (Fortfarande) Så... Jag förstår. Men det var fint att du skrev att det är FINT att ha fantasi! Det ska jag tänka i fortsättningen!

KRAM

Isa said...

Har ju inte någon bild på dig och mig här... annars skulle den lätt fått vara med! =)

Om jag minns fågelpojkarna!!!! Fy tusan vad rädda vi var!

KRAM fina fantasifulla du! =)

Fredrik said...

Fina bilder, jag gillar den sista med den lilla försiktiga handen på skänken:)

Emelie said...

Åh, jag har är alltid livrädd när jag går ute själv när det är mörkt, och jag tror också att nån väntar på mig gömg bakom möbler när jag är ensam hemma. Dock vet jag inte om det beror på att jag har mcyket fantasi eller ser för mkt på blodiga deckare och läskiga kriminalfilmer...