fredag 26 november 2010

Vi är förlorade vi två, sen vi var 17 år.

När jag var 17 sprang jag runt i gymnasiekorridorer som de flesta andra 17-åringar. Pussade pojkar som spelade gitarr på dunkla hemmafester, drack blaskigt kaffe på kaféer i timmar och pratade sönder drömmar om kärlek och framtid. Det var ju så mycket man skulle göra och man kunde knappt vänta tills man skulle bli vuxen på riktigt. Jag minns att jag tänkte att jag skulle ha barn när jag var 27. Det var ju ändå 1000 år dit och innan dess skulle jag ju definitivt ha hunnit med alla resor, haft alla spännande kärleksaffärer, fått fart på min karriär och nog känna att jag var redo att stadga mig.

Om ca. en månad fyller jag 28 (TJUGOÅTTA!!!) Det känns inte alls okej. Det har gått 10 år sedan vi rörde runt våra drömmar i blaskigt kaffe på kaféer i en liten stad i Norrlands inland. Jag har varit med om enormt mycket under dessa 10 år, och jag är glad över de flesta val jag gjort, men i vissa fall känns det som om jag inte kommit någon vart. Ibland känns det som om jag fortfarande står och stampar med mina drömmar på botten av kaffekoppen. Ibland (eller nästan alltid) känns det fortfarande som om det är 1000 år tills jag vill få barn. Och ibland när jag inte känner mig trygg blir jag precis lika osäker och liten som när jag var 17.

Kommer man nånsin bli vuxen på riktigt? Kommer det plötsligt klicka till? Kommer allt plötsligt falla på plats? Kommer jag om några år gå med en barnvagn och på riktigt vara lycklig över det? Känna att jag själv valt det och inte bara följt samhällets normer? Kanske gör man det till slut av rädsla för att sitta ensam när alla andra "leker vuxna"?


17 år. Eller kanske 18 faktiskt?

Kommer jag släppa den där önskan om att vara evigt ung? Jag vet inte... Just nu känns det svårt.

4 Comments:

Jeanette said...

Ja visst går tiden fort alltid och man känner ofta att man inte hinner med! Bilden är från Dublin eller hur? :-)Fiiin!

Stor kram till dig, längtar tills vi får ses igen!

Isa said...

Åh, alldeles för fort! Hm, jag tror att bilden är från våren i 3:an faktiskt. Fast det ser lite ut som Dublin. Miss you!!!! Puss!!!

Linnéa Lindström said...

Jag förstår dig mer än man kan tro Isa! Jag hade två barn när jag var 25 och valde det helt på egen hand (tillsammans med barnens far i och för sig, hihi) men ändå. Det var inte för att jag kände mig tvungen eftersom jag var så pass ung när jag blev mamma. Snarare tyckte nog de flesta att jag borde vänta tills jag var "redo" och hade gjort allt man "ska göra". Men jag ville inte. Och jag tror inte att man känner sig redo ens när man är redo. För trots att jag valde som jag valde var jag livrädd när graviditeten var ett faktum. 28 är ingen ålder och kommer dagen då du längtar efter barn så gör den, kommer den inte så gör den inte det helt enkelt :-)

Jag är 28 år och tvåbarnsmamma men känner mig inte ett dugg vuxen för det mesta :-S Jag kan oxå gå o vänta på att livet ska börja på riktigt?! Konstigt nog.

Livet är ju det som är just nu, och det som är just nu är som det är :-) Bara att gilla läget, leva, uppleva och fortsätta drömma :-)

kram kram

Linnéa said...

Ja tänk va livet är föränderligt. Ingenting är konstant och ingenting blir riktigt som man tänkt sig. Det är just det som är det underbara. Kanske är det just det som är meningen med livet och får en att hela tiden leva fullt ut för att man ändå inte vet hur morgondagen ser ut. Jag väntar fortfarande på att bli vuxen och har kommit fram till att jag nog aldrig blir det. Jag är vuxen i min dotters ögon men fortfarande en purfärsk ungdom i mina egna!