Stora kängor och smala ben.

Följ min blogg med Bloglovin

Kanske var det 1998 jag köpte mina första par dr Martens. Snubblade runt i dessa stora kängor på smala ben i skolans långa korridorer. Drack stora mängder kaffe i skolans café och log lite rodnande mot alla dödscoola killar i musiktrean. Drömde om stora saker som framtiden utanför skolans väggar, och mindre saker som att hångla sönder sig med skolans sötaste kille på helgens fest. Minst lika viktiga drömmar...

I år kände jag att det var dags för ett par dr Martens igen. 13 år har gått. 13 år av vansinnig livsglädje, fruktansvärd framtidsångest, fantastiska möten, dödsångest, resor, jobb och en jäkla massa hångel. :) Mycket har såklart förändrats, men när jag tog på mig mina nya skor för första gången var det som om allt kom tillbaka till mig för en liten stund. Lukten i Helges fik, gitarrspelandet i korridorerna, pirret i magen och längtan ut. Längtan bort från de trånga, långa korridorerna. Det är fint på nåt vis. Att en del av 15- åriga Isabelle bor kvar därinne.  Om 13 år till ska jag fylla 42. Det känns inte lika fint (min åldersnoja är alltid värst i december eftersom det innebär att jag snart blir ett år äldre). Men vid 42 är man förhoppningsvis tusen livserfarenheter rikare och tillfreds med sin ålder.

Kängorna kan vara mitt bästa köp i år. De är stabila, fodrade och varma och helt perfekta för mig som ju fryser konstant från oktober till april.

Pin It